Även solen har fläckar
Se upp för Omställningens falska spåmän
Även solen har fläckar, sägs det. Vore jag ödmjuk så vore jag perfekt. Den typ av självrefererande humor jag gillar bäst. Förutom Tredje Riket-humor då förstås. I maj såg vi den lägsta siffran för observerade solfläckar på nästan tre år. Även med hänsyn till en viss comeback sedan dess måste med nödvändighet även detta solmaximum ta slut, för att successivt övergå i ett solminimum (det bör inträffa kring 2029 – 30). Därmed känns det dags att återvända och självreferera lite till Maunder, Gleissberg och Bellman.
Den som tvivlar på kraften i solens påverkan på vårt dagliga liv, ekonomi och politik kan lägga lite tid på att betrakta den riktigt långsiktiga bilden ovan. Ta 1600-talet. Under endast tre enskilda år var det inte krig någonstans i Europa. Perioden innehöll också det värsta krig som hemfallit världen (i relativa termer och särskilt om man råkade vara tysk): det 30-åriga kriget. Maunder minimum – en lång period med minimal solaktivitet – kallas även för Lilla istiden. Håll nu för näsan och ta del av lite materialistiskt, kanske till och med marxistiskt, perspektiv.
Ingen hade det särskilt fett på 1600-talet. Ibland kan man läsa om hur den minst privilegierade i ett modernt samhälle ändå har det bättre än vad kungar och drottningar hade det på den gamla onda tiden. Med de flesta levande på marginalen kan man bara föreställa sig hur illa det blev när medeltemperaturen var två grader under vad den varit på 1500-talet. Under ett helt sekel, dessutom. Enskilda år var säkert ännu värre – uteblivna somrar, förstörda skördar, svält och elände.
Kamp om resurser betyder inte sällan kamp mellan människor. Är alla mätta och varma kan vi glömma basala behov och hänge oss åt mimetisk åtrå och konkurrens om status. Under en viss nivå av mättnad och värme blir det mer av en strid på kniven. Uppskalat till större sammanhang, stam, klan eller nation, betyder detta krig. Apokalypsens ryttare är inte valda av en slump: pest, svält, krig och död. Av en ren tillfällighet är också ryttarnas färger – grön, vit, röd och svart – desamma som palestinska arabers flagga.
Självklart är inte solminima, kallt klimat och ekonomiska svårigheter de enda förklaringsvariablerna bakom krig och konflikter. Ett varmt klimat, kombinerat med produktivitetsförbättringar inom jordbruket och framsteg inom medicinen kan leda till att fler barn överlever till vuxen ålder, vilket i sin tur kan leda till befolkningsexplosion och – igen – hård konkurrens om resurser.
Vi lever i en tid av överflöd. Väldigt få av oss behöver kämpa för att hålla oss varma eller äta oss mätta. Vissa menar att vår tillvaro liknar John Calhouns musutopi Universe 25, där intet materiellt saknades mössen, men där sociala strukturer bröts ned och de dekadenta mössen i sinom tid dog ut. Vilket skulle förklara varför människohonor inte vill föröka sig och varför the beautiful ones – manliga incels – har blivit fler. Oavsett om man vill förfäkta en ny version av The Decline of the West eller vill kommentera samtiden med elegans är Universe 25 ett användbart allegoriskt trick.
Tyvärr har dessa teorier lika många fläckar som solen har ett aktivt år. Visst, jag skriver under på att ingen organism kan utvecklas utan motstånd. Men, Calhouns experiment gick framför allt ut på att visa överbefolkningens konsekvenser. ”Titta här, om för många individer trängs på en för liten yta förstörs sociala strukturer. Det spelar inte ens någon roll att alla har fri tillgång till mat:” Det finns en korrelation mellan dekadens och socialt sönderfall, men inte nödvändigtvis kausalitet.
Solcykler, vulkanutbrott och andra naturliga variabler i all ära, har vi nu inte gått in i en ny era – anthropocene – där människan själv är den viktigaste påverkande variabeln på klimat och miljö? En idé som passar som hand i handsken i en population med ett kristet arv. Syndafallet redux. Kanske är detta lika viktigt som underliggande fakta och vetenskap för att förklara teorins popularitet. Men vänta, kallade jag precis klimatförändringen för en ”teori”? Kätteri! Men en noggrann läsare noterar säkert syftningen till anthropocene – att vi skulle vara inne i en ny geologisk era.
Oavsett vilket så är klimatförändringar orsakade av människan, i den mån de sker, inget att ta lätt på. Inte minst ur ett strikt riskperspektiv. Där man som art, civilisation eller enskild människa trampar in på helt ny mark är det sällan klokt att bara älga på. Alla beslut är behäftade med risk. Att inte ta ett beslut är även det ett beslut. Risk, definierat som sannolikheten att förlora värde (pekuniärt eller humant) permanent, blir särskilt svår att skatta i en okänd miljö. Rumsfelds unknown unknowns.
Klimatfrågan har, med naturlighet givet de potentiella konsekvenserna, tagit en stor plats. Såväl i vårt allmänna medvetande som i politisk diskurs. Syndafallet redux har också givit hela frågan en tydligt religiös prägel. Det faktum att en vördnad för naturen för många ersatt formell protestantisk liturgi har bara förstärkt denna tendens. Precis som vänstern sedan decennier dominerar kyrkan så har vänstern tagit ledningen i klimatkulten. Därmed inte sagt att högern (som vi skall se) är utan skuld.
Klimatets sköldmö – Greta – kan rimligen placeras långt ute på vänsterkanten. Så länge hon var underårig var hon oantastlig. De flesta av oss har säkert redan glömt Extinction Rebellion och det tydligt revolutionära budskap som de och Greta förfäktade. Som alla revolutionärer utnyttjar de Kairos i sin retorik. ”Det finns ingen tid!” Demokratin är för långsam, dess institutioner måste kullkastas och ett medborgarråd ta dess plats. By the way, det finns ett litet gäng hos XR som kan ta på sig den uppgiften.
Kairos är både en grekisk gud och ett begrepp. En gud med vingar på fötter och huvud, vilket för mig antyder ett schamanistiskt, psykedeliskt ursprung längre bak i tiden. Begreppet beskriver opportuna tillfällen i tiden. Grekerna hade därmed två olika gudar och begrepp för tid, Kairos och Chronos. Chronos är linjär och till viss del nomadologisk, mäter och beskriver helt enkelt tiden som den passerar. Kairos är mer eventologiskt betingad och kan användas retoriskt för att kraftsamla för förändring. ”köp nu innan vi höjer priset”, änna.
Vänstern har haft mest att vinna på att lyfta upp klimatkulten och göra den till sin. Den religiösa aspekten gör temat alldeles särskilt lockande ur ett politiskt perspektiv. Ingen förblir opåverkad av en sådan här strömning. Högern har känt snarare än tänkt sig fram till att köpa in i klimatkulten, åtminstone delar av den. Det är en gemensamt känd religiös känsla, snarare än politisk triangulering och neutralisering, som gjort att högern låtit Greta et consortes härja relativt fritt och oantastade. Visst har det funnits kritik och visst gillar ingen fastlimmade rövar på Essingeleden. Men hunden som inte skäller är en välmotiverad mycket starkare kritik.
Oavsett parti eller åskådning verkar en överlägsen majoritet av befolkningen ha köpt in i att vi måste göra en omställning för klimatets skull. Stanna upp och smaka på ordet omställning igen. Att ställa om. Att förändra i grunden. Att transformeras. På engelska: green transition. Att transitera från ett stadie till ett annat. Är det inte lite revolutionärt, så säg? Har det inte ett tydligt drag av Kairos över sig? Men ingen verkar reflektera över just den aspekten, än mindre ifrågsätta den. Till och med SvDs Ledarredaktion verkar ta omställningen för given, trots att de diskuterar grön planekonomi och Stegras fallissemang.
Omställning luktar revolution. Omställning innebär fort och fel. Att utan sunt tänkande, konsekvensanalyser och balanserat risktagande bralla iväg i ett grönt korståg. Att exponera sig för osunda bidragskapitalister (läs allt som Affärsvärlden skrivit!), som fått fritt spelrum från både höger och vänster. Är inte omställning ett koncept och en attityd vi tagit till oss lite för slentrianmässigt? Med de bästa föresatser, givetvis. Aldrig tidigare har vägen till helvetet haft en finare stensättning.
Ett alternativ till Kairos och omställning hittar vi hos gamle Chronos och koncepten utveckling och innovation. Vetenskapen skrider framåt en begravning i taget, sade Max Planck. Chronos är till del nomadologisk, men i grunden den ultimata eventologiska kraften. För varje innovation som sker blir världen sig inte längre lik. Över tid blir det ena framsteget efter det andra en exponentiell kraft. En kapitalism som hålls oberoende från statens kassakistor ser till att innovationerna når marknaden och därmed oss alla över tid.
För tjugo år sedan bytte vi ut den gamla dieselpannan till en bergvärmepump. Visst, det går att beskriva som ett slags omställning, men vi sprang inte handlöst ut i det okända. Värmepumpar var redan då en sedan länge etablerad teknik. Det intressanta är att vi för inte länge sedan bytte ut den gamla pumpen mot en ny från samma tillverkare. Omedelbart sjönk elkonsumtionen för vårt hus med en tredjedel. Där är kraften i UTVECKLING, kraften i INNOVATION. Tick, tock. Små förbättringar som växer exponentiellt med tiden.
Diskuterade och debatterade saken med 100+. Som professionell konsult var även han naturligt positiv till begreppet omställning, det är ett vatten han likt många andra simmar i. Cui bono? Vill du ha ett förändringsuppdrag är Kairos din vän. Lyckades ändå till slut värva 100+ till Team Chronos. Min starka uppmaning till alla läsare: hav ingen misskund med falska profeter som talar om omställning. Påtala att de bör sjunga utvecklingens lov, på det att de må undvika att vandra i cirkel, med huvudena vridna bakåt, kring en brinnande sjö i helvetets åttonde cirkel. Om de trots det envisas så be dem att hälsa till Harald.