Frihet

Frihet är den parameter jag har försökt optimera efter – i allt ökande grad – ju längre tiden gått. Särskilt i ljuset av allt som hänt de senaste 15 – 20 åren: en ökande andel av världens befolkning som lever under diktatur, våra lokala åsiktskorridorer och självcensur i viktiga frågor, samt allt tydligare skillnader mellan entreprenörskap och löneslaveri. They say jump, you ask how high. När kollegan och jag avtackades för ett antal år sedan, kort innan vi startade vår egen verksamhet, kunde jag inte låta bli att citera Aisopos fabel om hunden och vargen.

Livet som företagare är ett av ebb och flod. Om man dessutom väljer att verka inom finansiella marknader exponerar man sig kanske lite extra emot slump och stokastiska utfall. Någon smart människa skrev i någon smart bok att marknaden alltid, förr eller senare, kommer att hitta din svaghet. Oavsett vad som händer föredrar jag vargens position. Utmärglad men fri, snarare än välfödd, men med pälsen vid nacken skavd av kedjan.

Jag har alltid gillat det brittiska enpundsmyntet. Tyngden, den skotska tisteln. Deras motto nemo me impune lacessit – ingen utmanar mig ostraffat. Över huvud taget har anglosaxarna en mer tilltalande attityd till frihet än vi kollektivistiska skandinaver. Skallerormen och Gadsdens flagga från 1775 med orden don’t tread on me. I modern tid upplockat av såväl Metallica som Tea Party-rörelsen. Dragningskraft i respektive fenomen går givetvis att diskutera, men de kulturella spåren syns tydligt.

Oavsett om anarkismen kommer från vänster eller höger finns där en dragningskraft. Jag kommer alltid att sjunga med i Attentats ”Ge fan i mej”. Av någon anledning diskuterades nyligen på kontoret vem på firman som, allt annat lika, har svårast att inordna sig. Alla pekade på mig. Jag bara nickade, inte utan viss stolthet. Som så många andra i denna bransch befolkad av specialister är jag en svårvallad katt. Synnerligen svårvallad, givet att sällskapet också var individualister.

Alla tankar på oberoende faller av mig i ett sällskap av goda vänner. Inte minst i bastun, där vi möts som någon djävul funnit bäst att skulptera oss. Vid det aktuella tillfället tre silverryggar och en grekisk gud. Vid den här tiden på året ett helt annorlunda bad än tidigare på säsongen. Tidigare lågvatten har förbytts i normala nivåer. Enligt uppgift tappades Östersjön på två Vänern under vårvintern, på grund av högtryck och ostliga vindar. Nu har ett stort utbyte av vatten skett mellan Västerhavet och Östersjön. Denna lördagsmorgon beredde oss klart, något saltare vatten en njutbar upplevelse. En eller annan OG östersjötorsk kanske också börjat gnälla om folkutbyte.

Det var knappt att bastun behövdes. 8 – 9 grader i vattnet, nästan 20 i solen där jag satt och djupandades. Vi diskuterade politik på metanivå. Det felbenämnda partiet Liberalerna står huvud och axlar över andra partier i termer av interna konflikter som alltför ofta når offentlighetens ljus. I det avseendet är Vänsterpartiet god tvåa. Varför? Kanske beror det på att båda partierna är väldigt ideologiska. Både moderater och socialdemokrater ser kanske på politiken mer som ett yrke och makten som något att exekvera. Business, helt enkelt.

Men finns det något mer ideologiskt parti än Miljöpartiet? Tja, kanske är deras ideologi mer av en inbördes tävlan vem som kan visa sig mest rättrådig. Två gånger de senaste fyra dagarna har mina vägar korsats och försenats av apokalyptiska demonstrationer i klimatets namn. Jag undrar om någon av deltagarna begriper att mellan tre och fyra miljarder människor (typ, nästan hälften av jordens befolkning) lever idag tack vare konstgödsel framtagen från fossila bränslen? Det här med civilisation verkar ju onödigt, tycks ju även mainstream miljöpartister tycka, baserat på policy och praktik där de är med och styr.

Men tillbaka till friheten och framtiden. Ska man ta hjälp av filosoferna och idétraditionen är friheten inte något enhetligt värde utan snarare en familj av idéer: från frihet som frånvaro av tvång, till frihet som självstyre, icke-dominans, faktisk förmåga att leva ett mänskligt värdigt liv, och rättigheter som skyddar en sfär av oberoende. Check på alla dessa. Det verkar dock finnas viss samstämmighet om tre punkter: frihet är socialt ordnad snarare än naturgiven (Locke grymtar från graven) i praktiken; ingen frihet är obegränsad när den inkräktar på andras frihet; och konflikter måste lösas genom institutioner. Inte enbart genom privat maktutövning.

Det är i den senare delen av det extremt komprimerade ramverket ovan som det blir riktigt intressant. Tänker genast på det senaste årets favorit Valter Nilsson och ”du får två frislag, sen slår jag ihjäl dig”. Men hur ska man egentligen balansera sin egen frihet mot andras? In extremis kan man se sig själv som i direkt konkurrens med själva Gaia – jorden som organism. Varje fritt andetag man tar producerar koldioxid, vilket i sin tur värmer planeten. Vilket vi alla vet är dåligt. Eller? Vilken attraktiv position som syndare i ett land med puritanska protestantiska traditioner!

Ju mer universell man anser principen kring konkurrerande friheter är, desto svårare att överblicka gränsdragningar. Vad sägs om att begränsa denna universalitet till alla som köper in i Upplysningens idéer? Inom den klubben är jag fullt beredd att jämka mina intressen. Med de som inte köper in i samma idéer – not so much. För de flesta vardagliga situationer räcker troligen sunt förnuft och den gyllene regelns moral för att vi ska förstå var vår egen frihet börjar och någon annans slutar. Eller vice versa.

Den ultimata friheten är kanske att acceptera att du redan är död och välja att göra allt för att hjälpa ditt land. Likt Zelensky. Likt (den fiktive) Claudius i BBC:s fantastiska TV-serie från 1976. Utan skillnader ingenting, för att parafrasera den nya favoriten på Substack, Avdelning H. Vi kan endast förstå, uppskatta och älska livet – existensen – tack vare icke-existensen. Döden. Att dedicera sig helt åt en enda sak kan vara mycket begärt, men det finns en märklig frihet i att binda sig att ge. Låt oss kalla det Palsternackas paradox.