Gott nytt år!

Arrogant gnäll på låg nivå

Golgafrincham är en planet hämtad ur författaren Douglas Adams fantasi. Dess invånare –  golgafrinchanerna – har en relativt liten plats i texten men trots det en central roll i Liftarens guide till galaxen. Med infernalisk humor beskrivs hur de styrande på den överbefolkade planeten uppfinner en annalkande katastrof för att övertyga den mindre produktiva delen av befolkningen att ge sig iväg. I ett scenario sägs planeten vara på väg att krascha in i sin sol, i ett annat att planeten kommer att invaderas av fyra meter höga piraya-bin.

Populationen delades in i tre delar, vilka var och en skulle färdas mot säkerheten i gigantiska rymdskepp, likt Noak undkom den stora floden i sin ark. Ark A skulle bära ledarna, uppfinnare, ingenjörer, vetenskapsmän och -kvinnor. Ark C skulle bära alla som faktiskt gör något handfast: soldater, bönder, hantverkare, industrialister, läkare, sjuksköterskor, bussförare, poliser, arbetare och kaffebaristor. Ark B skulle bära resten: digitala profeter, mellanchefer på banker, livscoacher, byråkrater – egentligen alla med en aktiv profil på LinkedIn.

De tre arkerna stod uppradade och alla gick ombord. Givetvis var det bara Ark B som sköts iväg, medan passagerarna på Ark A och Ark C kunde kliva tillbaka på Golgafrinchams jord och leva lyckliga liv därefter. Skämtet kunde stannat där, men Adams gav det ytterligare en ironisk twist. Ark B kraschlandade så småningom tryggt på en liten blå planet i en outforskad spiralarm längst ut i galaxens utmarker. En planet som visar sig vara den förhistoriska jorden, där golgafrinchanerna omedelbart börjar utkonkurrera den existerande lyckliga primitiva människan. Bara så att vi ska veta varifrån vi härstammar…

Vid fler än ett tillfälle har jag under ett yrkesliv dragit mig historien om Ark B till minnes. Varje gång en person som agerat utan personligt ansvar (UPA) lagt sig i eller haft åsikter som går tvärs emot vad jag uppfattat som sunt förnuft eller, värre, legat i konflikt med kundernas bästa. Mer än en gång har jag kunnat observera ett slags institutionellt imperativ. En person får ett ansvar för en funktion och därefter omedelbart börjar anställa fler, vilket ger funktionen tyngd och ledaren makt och inflytande. Vilket motiverar fler rekryteringar i ett närmast canceröst förlopp.

Särskilt sorgligt var ett fall med en matematiskt begåvad och välutbildad ung man som lät sig rekryteras till finanssektorn. Individen i fråga hade inte bara en, utan två nobelpristagtagare i släkten. En på mödernet och en på fädernet. Istället för att fullfölja utbildningen till ett yrke som skulle ha garanterat vederbörande en plats på Ark A så blev hans självvalda öde att mäta och följa upp risker i portföljer. ”Risk” i meningen simpla mått baserade på varians och standaradavvikelse, i sin tur baserade på mönster vi hittar i naturen – normalfördelningen.

Normalfördelningar och gaussiansk matematik är hämtade från naturvetenskapen, vilket var det vatten vår unge man simmade i och det som gjorde individen ifråga så attraktiv. Men tyvärr fast i en nomenklatur som är så illa passad för vad som händer i en verklighet präglat av mänsklig psykologi och beteenden, vilka är allt annat än normalfördelade. Väl förklarat i samtliga Nassim Talebs böcker. Att frivilligt degradera sig själv från Ark A till Ark B är antingen ett brott mot naturen eller ett symptom på hur sjuk vår värld har blivit. Välj själv.

Douglas Adams listade inte ”mellanchefer på banker” som exempel på kategorier ämnade för Ark B, det är min egen högst personliga definition. Efter att ha arbetat med skin in the game inom diverse banker under decennier har jag sett Ark B-människor agera UPA och paradera från felbeslut till felbeslut. Inte för att det har betytt så mycket i den stora bilden – banker har, bokstavligen, licens att trycka pengar och är normalt en lönsam verksamhet även om den plockar på sig en hel del fett i form av Ark B-personer. Det brukar ticka på i 10 – 20 år innan någon alldeles särdeles oduglig person i ledningen äventyrar hela bankens existens och denna samhällsviktiga institution måste räddas av staten.

Om det privata näringslivet kan vara nedlusat med Ark B-människor, hur ser det då ut i politiken och den offentliga sektorn? Kanske är banker ett undantag, då man i Sverige har ett ovanligt mysigt oligopol och kan tillåta sig saker som inte genuint konkurrensutsatta företag kan. Mitt intryck är ändå att svenska företag generellt sett är relativt välskötta och effektiva. Vilket man knappast kan säga om hur politiker och tjänstemän i offentlig förvaltning sköter våra gemensamma resurser. Det här är ingen ny insikt – så länge jag varit medveten har man talat om ”den ofantliga sektorn” och ”den tärande sektorn” (i motsats till den närande sektorn, det vill säga näringslivet). En mer nutida term, transferiatet, beskriver en hel klass människor som inte skapar något värde själva utan är helt beroende av transfereringar från allmäna resurser, det vill säga beskattning av de som skapar värde. Utan att skämmas ett dugg för det.

Sakernas tillstånd är ett kärt samtalsämne i bekantskapskretsen, inte minst i pauserna mellan tunga lyft på gymmet. Hur kommer det sig att sossarna så framgångsrikt kan kombinera skamlöshet och inkompetens? Varför verkar en stor del av högern sakna cojones? Var finns stoltheten över de frukter som kapitalismen givit och varför tillåter man att sossarna fortsätter att dominera diskursen trots att man är i opposition?

För inte så länge drabbades en kamrat, vi kan kalla honom 100+, av en insikt. Till synes simplistisk och profan, men djup i sin genomträngande enkelhet. Med svetten rinnande efter ännu ett nytt PB på 5 x 5 marklyft såg han mig rakt i ögonen och yttrade: ”det är vårt fel”. När vi växte upp, utbildade oss och värderade vår framtid var det knappt någon som var intresserad av ge sig in i politiken. Ännu färre som var intresserade av offentlig förvaltning. Vi ville alla tjäna Mammon och (omedvetet?) fortsätta tidigare generationers strävan för ett lite bättre materiellt liv.

Blinda för de långsiktiga konsekvenserna lämnade vad som verkar vara en övervägande majoritet av min generations bästa hjärnor offentlig sektor och politiken åt medelmåttor, Ark B-människor, att ta hand om. Så vem kan vara förvånad över resultatet? Om man vill ha förändring måste man själv ta ansvar. Alla ska göra det de är bra på och det kanske är lite sent att tänka sig en ny karriär som politiker eller ämbetsman. Men då borde man väl åtminstone skrika lite högre om de problem man ser?

Men är inte detta ett oerhört arrogant synsätt? Att ”de bästa hjärnorna” skulle ha lämnat politik och offentlig förvaltning till ”medelmåttor”. Vem bryr sig om att det är arrogant, så länge det är sant? Givet hur illa många saker sköts kan jag inte förkasta hypotesen att vi lever i en metriokrati. Man ska förhålla sig konstruktiv och positiv till tillvaron – ingen gillar Grin-Olle – men det gynnar ingen, allra minst en själv, att blunda för faktiska missförhållanden.