Olaf S.

En allegorisk tragedi

Langaren stod blickade ut mot parken där han snart skulle träffa sin bästa kund. Han tog sig tillfället att reflektera ett ögonblick medan han väntade. Hur hans farfar hade fått så mycket stryk av Kundens farfar. Med lite otur hade han själv aldrig funnits. Men släkten var hård – världens starkaste och finaste människor – och det skulle krävas mer än Kundens veka sort för att ta död på hans släkt. Det fanns något vackert med att han vänt på kuttingen och förslavat Kunden istället för att kunden förslavat honom, som de försökt för så länge sedan. En ljuvlig sorts hämnd av den sort som sicilianarna gillar; kall, utan känslor.

Kunden hade underskattat honom. När Langarens hus kollapsade för en generation sedan sade Kunden och hans kompisar att de ville hjälpa honom bygga upp det igen. ”Om vi handlar med varandra kommer allting att bli bra” sade de. Ingen var ivrigare i detta än Kunden. I början nöjde sig Langaren med att byta sina droger mot deras. Så småningom växte insikten att de hade fler avsikter med sin förmenta ”handel”. De ville inte bara ha hans droger, de vill också förgifta hans kropp med hemliga substanser. Göra honom impotent. Stjäla hans mandom. Detta fick inte ske, så Langaren injicerade kraftiga motmedel, samtidigt som han med ansträngning höll god min.

Langaren såg hur Kunden successivt blev mer och mer beroende av hans drog, mycket mer beroende han själv blivit av kundens varor. Leende begrundade han det faktum att han kunde få tag på Kundens droger även via andra kanaler. Visst var det jobbigt att han inte tog bättre betalt för sina varor, han kunde ju tjänat ännu mer pengar. Samtidigt bodde Kunden så nära och det var så enkelt att leverera knarket. Det låga priset var också strategiskt rätt, det fick Kunden att gå ner sig i träsket så djupt att han aldrig skulle kunna ta sig ur det.

Pengar är inte allt i livet, det kunde också vara kul att få bestämma lite mer. När allt kommer omkring hade Langaren haft mycket mer att säga till om innan huset kollapsade. Att huset föll ihop var dessutom Kundens och hans vänners fel. De jävlarna! Med pengarna från Kunden skulle han kunna bygga upp sig själv igen och återta sin rättmätiga position. Samtidigt gällde det att slå vakt om relationerna. Kunden var för värdefull att behålla. Lite av pengarna han tjänade måste sparas och investeras i liknande gifter som de andra hade utsatt honom för. Hemliga substanser som infiltrerade till och med Kundens immunförsvar. För det fall att Kunden skulle ifrågasätta sitt beroende av Langaren skulle den egna kroppen säga ifrån och ta Kunden tillbaka på den rätta vägen. Langarens väg.

Langaren var förvånad att han kom undan med så mycket som han gjorde. Samtidigt var detta en bekräftelse att strategin hade fungerat, att han gjort Kunden så beroende att vederbörande inte reagerade när Langaren läxade upp människor som borde betytt mer för Kunden. När Langaren gjorde riktigt grova saker mot en granne blev Kunden och hans kompisar sura…men de gjorde de facto inget åt det. Han var mer eller mindre fri att bete sig som han ville. Om det var något Langaren var extra stolt över var det att han lyckats få Kunden att frivilligt sluta med ett läkemedel som skulle kunna botat Kunden från beroendet av Langarens ful-skit.

Läkemedlet som kunde räddat Kunden var väl beprövat, med mycket små biverkningar över hela dess existens. Några få gånger under historien hade läkemedlet lett till isolerade incidenter hos några få individer. Totalt sett var komplikationerna mycket mindre än för alla andra jämförbara mediciner. Problemet var att den aktiva substansen i läkemedlet var närbesläktad med en substans som kunde användas som vapen. Särskilt en isolerad incident skrämde Kunden, som beslutade att sluta med läkemedlet.

Väldigt få av Kundens vänner reagerade på hur Kunden gjort sig beroende av Langarens droger och dessutom var på väg att helt sluta med sitt hälsosamma läkemedel. Många av dem var på väg att göra likadant. När en vän på ett lite burdust sätt påpekade det vansinniga i att göra sig beroende av Langaren och dessutom samtidigt betala för Langarens aggressiva beteende blev han utskrattad. Just den vännen var ju (för tillfället) inte sedd som en lika fin och värdig människa som Kunden.

Andra vänner reagerade först när Langaren gått all in på att angripa en granne och Kunden ändå valde att helt sluta med det bevisat positiva läkemedlet. Langaren kunde inte hejda ett frustande skratt vid minnet. Så blev han plötsligt allvarlig och fick något mörkt i blicken. De hade protesterat som små besvikna flickor när han tog vad som var hans. De hade sagt att de alla skulle sluta köpa hans droger – lovat dyrt och heligt. Och de var på väg. När alla trodde Kunden skulle gå under så räddades han och alla hans närmsta kompisar av den där burdusa vännen som bodde längre bort.

Skulle de verkligen kunna vända honom ryggen? Langaren hade varit rejält orolig ett tag, även om pengarna hade rullat in tack vare att andra stora personer längre bort ville ha hans droger. Opålitliga människor som betalade dåligt, men pengar är pengar. Tur ändå att han är en tålmodig karaktär av bästa virke. Nu kände han sig betydligt lugnare och kunde med tillförsikt vänta på Kunden i parken. Alla kunde se hur illa Kunden mådde. Alternativen var dyra och Kunden hade inte riktigt råd att äta ordentligt. Blekare, magrare och svagare längtade han efter en fix. Desperationen växte. Inre röster talade om hur bra det var förut. Kanske skulle Kunden svika alla sina vänner trots allt.

Starten på en tragisk, socialrealistisk roman? Eller en allegori om krig och energi? Ambitionen har varit att beskriva hur misslyckad Tysklands politik gentemot Ryssland har varit. Wandel durch Handel var tanken, länder som handlar med varandra kommer varandra närmare och krigar inte. Ingen dum strategi, så länge det finns en underliggande kulturell gemenskap och förståelse. Empiriska studier visar att detta inte funkar på diktaturer. Att tysk industri gynnats enormt av denna billiga gas har dock gjort att alla bortsett från den beroendesituation man satt sig i.

Det går inte heller att bortse från att Ryssland varit duktiga på att förstärka det här beroendet genom att knyta tyska politiker till sig. Det är farligt att prata om korruption utan hårda bevis, men är det någonsin lämpligt att en tysk regeringschef börjar arbeta för Rosneft och Gazprom efter sin politiska karriär? Ordförandeskapet för Nord Stream 1 gav Gerhard Schröder ett starkt grepp om den kanylen, rakt in i Tysklands arm.

Kärnkraftsolyckan i Fukushima 2011 (med katastrofala ETT dödsfall som följd) gav Angela Merkel anledning att inleda en annan katastrofal policy: Energiwende, som innebar att man skulle fasa ut all hemsk kärnkraft och satsa på vind och sol. Givetvis behöver dessa intermittenta, volatila energislag en stabiliserade baskraft som motvikt. I Tysklands fall givetvis prima rysk gas. Ivrigt påhejat av Greenpeace, som visats få en stor del av sin finansiering från…wait for it…Ryssland. I ett av de mer perversa uttrycken för stämningen i Tyskland tillåts Greenpeace sälja ”vegan-gas”, blodbesudlad fossilgas från Ryssland, uppblandad med några få procent lokal biogas.

Fredsrörelserna och de tidiga miljörörelserna, framför allt kärnkraftsmotståndet, har alltid varit aktivt påhejade och finansierade av Ryssland. Oavsett om detta stöd de facto fortsatt in i våra dagar har generationer av politiker påverkats att fortsätta verka i linje med ryska intressen. Av egen övertygelse, helt gratis. Utan att få rätt sorts mothugg från tillräckligt många som tänker geopolitiskt. Sverige är inte utan kulturellt inflytande från Tyskland. Sedan millennieskiftet har vi lyckats stänga ned halva vår flotta av säkra, välfungerande kärnkraftverk.

Tyskland har fulländat Energiwende genom att stänga ALLA sina kärnkraftverk. De sista tre stängdes ett bra tag efter att Ryssland inlett sin fullskaliga invasion av Ukraina. Det borde varit uppenbart för alla, även Tyskland, att detta skulle göra landet ännu mer beroende av fossila bränslen och förvärra situationen för landet då man inte längre har tillgång till billig rysk gas. Så vad har man gjort istället? Tyskland importerar idag gas från bland andra USA, Qatar och andra på den internationella marknaden. Därtill har man ökat användandet av kolkraft – något man spenderat decennier att göra sig fri ifrån.

De mest akuta konsekvenserna ser vi idag i tysk industri. Energikostnader i förhållande till BNP har gått från låga 5 procent till runt 15 procent. En tumregel sägs vara att ett land går in i lågkonjunktur om energikostnaderna går över 10 procent. Eftersom svensk media är helt upptagen av det amerikanska valet ser vi bara brottstycken av hur illa det är ställt i Tyskland. Vi hör om att Volkswagen kanske ska stänga fabriker för första gången någonsin. Vi ser missnöjespartier, som vill ha bättre relationer till Ryssland, gå starkt framåt i lokalval.

Mer än en gång har jag hört anekdoter om tongivande personer i Tyskland som vill ”göra en deal” kring Ukraina för att få slut på lidandet och normalisera relationerna (få tillbaka den billiga ryska gasen, fast det säger vi inte högt).  En knarkare kan råna sin familj och sälja ut sin bäste vän för att få en sil. Prostituera sig och tigga i kollektivtrafiken, det finns knappt någon gräns för hur mycket vederbörande kan förnedra sig för att tillfredsställa behovet. En klassisk socialrealistisk film som beskriver detta är Vi barn på Bahnhof Zoo från 1981.

Tyskland riskerar att bli Landet vid Bahnhof Zoo. Som grannland riskerar vi att dras med i Tysklands misär, landet är ju Sveriges största handelspartner. Vi kan tyvärr omöjligt förbli opåverkade av vår södra grannes oansvariga beteende. Vad kan då en närstående göra för att hjälpa en granne ur beroende? Det första steget att lösa ett problem är att inse att man har ett problem (Tack, Dr Phil). Visserligen förtjänar Tyskland att, som norrmännen ibland uttrycker det, steka i sitt eget fett. Samtidigt kan skuldbeläggande bli kontraproduktivt. De måste få veta att de gjort fel och att de inte kan tillåtas att bryta den enade fronten mot Ryssland. Något sådant skulle jag personligen aldrig kunna förlåta dem.