Power up

Zaporogkosacker skriver brev till den turkiske sultanen - Ilja Repin

Nyligen tog 100+ och jag en tripp till Västernorrland och en kursgård, dit organisationen Repower samlat en större grupp ukrainska stridssjukvårdare för återhämtning under en dryg veckas tid. Jag tror generellt på kraftsamling och fokus. Därför har jag ägnat det mesta av såväl min tid som mina resurser åt Blågula Bilen, som nu är uppe i över 700 fordon levererade till fronten i Ukraina. En välgörenhetsmiddag i Repowers regi förra året lämnade dock en god känsla. När jag stötte på en av deras nyckelpersoner på plats i Kyiv poppade en idé upp i huvudet. Skulle det inte vara kul för ukrainarna att få smaka på ett helgrillat vildsvin?

Sagt och gjort (även om representanten M trodde att jag skämtat när jag tog kontakt igen). Repower 9 skulle som sagt genomföras på en kursgård i trakterna kring Höga Kusten. Vi packade bilen full och drog iväg norrut en fredag efter jobbet. Enda jag möjligen tycker vi missade var att rulla in vår 37 kilos gris in en matta. Boende var fixat ute vid kusten, så det blev ett fåtal timmars sömn innan vi gav oss av inåt landet. Vi hade aldrig grillat någon så stor djurkropp, men gissade att det skulle ta 10 – 12 timmar att få den klar. Schemat sade middag klockan 19 – bara att anpassa sig.

Vi hade endast en skissartad bild av hur saker skulle gå till. Var tanken att middagen skulle serveras i kursgårdens matsal? Då skulle vi vara tvungna att sätta upp vår rigg på en gräsmatta vid parkeringen. Och hur skulle folk se på det? En snabb frukost med M öppnade upp ett mycket trevligare alternativ. ”Vi har ju tillgång till en bastu vid en sjö i närheten. Varför inte ordna en picknick där?” Väderprognosen var ok, men att det skulle bli en strålande sol och grillning i en perfekt miljö! Ett riktigt Alexander Lukas-ögonblick: ”min tur håller i sig”.

Lördag 08:30 snurrade det motoriserade grillspettet igång. Lite grundarbete med glaze och sedan var det bara att luta sig tillbaka och njuta av solen. Så småningom började det dyka upp smågrupper av intresserade ukrainare och volontärer. Vi fick sällskap av en kvinna jag först trodde var smålänning, men det visade sig att hennes dialekt var resultatet av en uppväxt i Helsingborg och ett långt liv i Vilhelmina. Snacka om barbell. En barnfamilj kom och gjorde stranden till en oväntat mångfaldig mix. 

Fram mot eftermiddagen började folk droppa av. 100+ passade på att ta en löprunda och jag lämnades ensam att kontemplera tillvaron. Så släntrade tre unga vuxna grabbar ned mot stranden. Jag tog dem för volontärer för Repower och gick fram, tog i hand och hälsade. Så gick två av dem och badade och jag blev sittande med den tredje. Jag nämnde något om Repower, varpå killen säger ”Jag tror du har missförstått. Vi är från ett behandlingshem.” Oops.

De såg ju hela och rena ut, vanliga schyssta unga killar. Trots det snurrade onda tankar genom huvudet. Var är köksknivarna? Håll koll på värdesakerna! Se normal ut! Vad säga under denna obekväma tystnad…? Det visade sig lyckligtvis att min första känsla var rätt. De lämnade under glada hälsningar efter badet och spankulerade vidare. Jag återgick till tyst kontemplation och arbetade för att processa bort bortslösat adrenalin.

Som redan nämnt var vildsvinet vi grillade större och tyngre än något vi tidigare försökt oss på. Den stackars lilla motorn kämpade på och glufsade i sig det ena 9-voltsbatteriet efter det andra. 100+ gjorde en brandkårsutryckning och fixade fler. Någon timme innan middagen skulle ske gav spettet helt enkelt upp. Belastningen blev för stor och någon liten rem lossade ur sitt läge. Det har hänt förut och jag har då lyckats laga motorn, även med tummar som sticker ut ortogonalt från handflatorna. Där och då fanns inte den tiden, utan vi fick handvända grisen mellan två lägen.

Lyckligtvis var grisen i princip klar, bekräftat av en bra innertemperatur någonstans inne vid höftkulan. 60 bakade potatisar som vi lagt på glöden hade också tagit ned den direkta värmen, så vi riskerade inte att bränna sönder köttet. Matbloggen fortsätter: som tillbehör till grisen hade vi förberett en mangosalsa och en vitlökssås. Vanliga recept för sex personer som vi skalat upp en tiopotens. Riktigt festligt att arbeta på en sådan skala. Tre smörpaket, ett och ett halvt kilo, gick åt för ett kryddsmör med rödlök, rosmarin, timjan och dill, att ha till bakpotatisen.

När alla deltagare kommit ned till middagen lyfte 100+ och jag bort grisen och lade den på ett bord för att skära upp den. ”Nej, nej, nej!” ropade M. Den skulle paraderas runt hela sällskapet först. Vi fann oss snabbt: ”Eftersom vi vet att ni alla har kunskaper om anatomi så kanske ni kan hjälpa oss att skära upp grisen?” Det var inga problem att hitta frivilliga och snart hade alla en full tallrik i sin hand.

Där fanns så många intressanta människor och så olika öden som lett fram till var deltagarna var idag. Om ändå vi hade behärskat språket! Då hade vi kunnat få med oss så oändligt mycket mer. Precis som vi upplevt bland soldater vi träffat i Kyiv var alla combat medics inbördes väldigt olika. I princip samma roller men en mångfald av individer. Män och kvinnor, unga och äldre, från väldigt öppna till mer inbundna. Alla utvalda av sina förband som i särskilt stort behov av återhämtning.

Vi var medvetna om att vi var där tidigt i deras vistelse i Sverige. Språkförbistring och stridsmärkta stenansikten, inte den lättaste miljö att få igång konversationer. Även om M och andra från Repower menade att många deltagare öppnat upp snabbare än tidigare grupper. Smickrande nog hävdade de att det till stor del var tack vare vårt spiel med vildsvinet. En man vi talade med berättade leende om sin tillvaro innan kriget: som professionell skeppare för segelbåtar i hamnar i Montenegro och Kroatien.

Lite grann i utkanten av gruppen rörde sig en yngre kille som så småningom verkade ty sig till mig. Vi började prata och Korpral B berättade, trevande till en början, sin story. Han visade sig vara kosack, vilket implicerar krigar- och klankultur, även om jag inte vet hur starka dessa associationer är idag. 24 år, född 2000. Jaha, tänkte jag. Jämnårig med sönerna. Anmälde sig som frivillig när kriget bröt ut. Jaha, tänkte jag. Drygt två år av blomman av din ungdom. I en skyttegrav.

När Korpral B anmälde sig frivilligt kunde inte pappan vara sämre. 45 år gammal drog även han i fält. Jaha, fattar helt, skulle göra samma sak. Det bästa han vet är att göra film. Skulle gärna visa något han gjort. Jaha, jävla Ryssland som hindrar dig att fullfölja dina drömmar. Hör lite dåligt på ena örat. ”Du vet, jag var tvungen att lyfta bort hörselskyddet för att höra bättre och kalibrera vart det inkommande artilleriet var på väg”. Jaha, rätt emot dig den gången uppenbarligen. Flera hjärnskakningar, trycket från granatsmällar.

”Jag känner att min tur håller på att ta slut” Jaha, där fick jag för min interna Alexander Lukas. En lyckad avledning fick in diskussionen på knivarna vi skurit upp grisen med. Fram och tillbaka om japanskt stål, 37 lager, fullt ömsesidigt nörderi. ”Vad tycker du om moraknivar?” Jag kände längs sidan och hittade bara en tom slida. ”Jag verkar ha tappat min. Vill du hjälpa mig leta?” Det hade börjat bli mörkt och givetvis lyckades unga örn-ögon lokalisera kniven innan den skumögda gubben hittade den.

Tvekade ett tag. Flyger de under hemresan? Skit i det, man kan alltid checka in bagage. ”Denna morakniv är din.” Ögon som lyste upp som de inte gjort tidigare. ”Verkligen? Vänta här!” Han joggade iväg i riktning mot kursgården. Jag anade vad som var på gång. Soldatheder. Vi hade sett samma sak på plats i Ukraina och via anförvanter i Försvarsmakten vet jag att ungefär samma princip gäller även i Sverige och inom NATO. Får du något så ger du något.

Jag hann knappt börja röja undan efter grillningen innan han var tillbaka. En liten grön tygbit med två vinklar. Ett litet mynt. ”Det här är min hetman.” Tittade mer noggrant och minsann, där var en liten barsk kosack som tittade tillbaka. Men kommer du inte få problem om du ger bort din gradbeteckning? ”Jag är rätt säker på att jag blir befordrad till sergeant snart.” Nåväl, ett byte är ett byte och jag förstod att han verkligen uppskattade gesten. Lika mycket som jag uppskattar hans offer. I alla dimensioner. Medan 100+ och jag packade bilen för att ta oss tillbaka till boendet kom vi överens med Korpral B om att ses igen som senast efter att kriget är vunnet. Han bjuder på öl i Kyiv och vi bjuder på öl i Stockholm. Jag försökte vända på den villkorande bisats som hängde i luften: ”Om inte vi två dör av ålder innan dess.” Skratt, handskakningar och kramar.

Det är omöjligt att titta in i någon annans huvud med full skärpa. Allra helst i dess mörkaste vrår. Jag anade trötthet, i värsta fall dödslängtan hos Korpral B någonstans under vårt samtal. Mot slutet såg jag mycket mer av livsgnista. Jag hoppas att samma sak gäller för alla som deltar under dessa få dagar. Från en krypterad chatt kommer kontinuerliga uppdateringar om gruppens aktiviteter. Jag önskar också att fler stridande kunde få uppleva alla former av Power Ups som Repower ordnar. Om jag, genom att ställa till ett spektakel med en helgrillad gris, kan ha varit en färgglad svamp som dessa hjältar kunnat studsa på för att skaffa sig lite mer kraft skulle jag bli väldigt glad. Glad, men långt ifrån nöjd. Nöjd kan man bara vara när Ukraina får njuta av en rättvis fred.