Resebrev från Ukraina

Trots att jag för länge sedan lovat mig själv (och andra) att aldrig bli arg – det är en improduktiv känsla som aldrig leder till något gott – går det knappt att undertrycka en avsky och påföljande ilska över de krigsbrott som ryska officerare och soldater gör sig skyldiga till. Hur hela landet – med få heroiska undantag – tycks stå bakom invasionen. Från deras genomkorrupta ledarskikt via en befolkning som låtit sig genomdränkas av etnonationalistiskt gift hela vägen till ockupationsmakten på plats på ukrainsk mark.

Rysslands övergrepp på sin mindre granne och sitt förmenta broderfolk rör upp själva kärnan av mitt rättspatos. Krigsbrott staplade på ännu värre krigsbrott måste få ett stopp. Ukrainarna strider tappert för sig själva, men de försvarar även sina grannar, vilka Ryssland betraktar som sin ”intressesfär”. I förlängningen tar de även striden för resten av Europa och en demokratisk rättsordning. Varje rysk stridsvagn, artilleripjäs och helikopter som förstörs är ett hot mindre för resten av oss.

Vem är jag att lämna dem att slåss ensamma mot denna agressor? Är det inte ynkedom att inte ansluta sig till kampen? Jag har dock sedan länge insett min naturliga roll i stödet till Ukraina efter Rysslands folkrättsvidriga invasion: att jobba på, tjäna pengar och skicka så mycket jag kan till olika delar av Ukrainas försvar. Visst kan jag träffa med tre skott inom ett huvuds storlek på 600 meter med en vanlig jaktbössa. Visst kan jag hållas för uthållig och stark för min ålder. Men det finns andra ansvar – för familj, kunder och medarbetare. Så det är bara att stanna hemma och generera cash att donera. Att fatta skaftet på det där spjutet med så fasta händer man bara orkar.

Med detta sagt kunde jag inte motstå tillfället när chansen uppstod att köra ned en bil till Kyiv. Vännen 100+ hade en gammal men fullt fungerande Volvo som kunde göra nytta för ett militärsjukhus någonstans en bit bort från fronten. Efter kontakt med Blågula Bilen, som vid det här laget kört ned över 250 bilar till Ukraina, fick vi möjlighet att ansluta till en redan planerad konvoj av bilar. Därtill ordnade Blågula Bilen all logistik kring export/import samt biljetter och bokningar. Därmed blev resan relativt enkel och friktionsfri för oss glada amatörer.

Totalt tog det i princip tre hela dagar att ta oss de ungefär 140 mil bilväg som skiljer Stockholm och Kyiv. Dag ett hade vi att ta oss till en färja, med stopp på vägen för att hälsa på våra konvojkamrater och lasta bilen alldeles full med nyttigheter. Nästa morgon anträdde vi resan genom Polen. I teorin ska man kunna korsa landet från norr till söder på ungefär åtta och en halv timme. I realiteten gäller principen om kedjor och länkar – oavsett om den svagaste länken är en lastbil eller en gammal rutten Ford Ranger. På mot slutet usla vägar nådde i vi vårt nattläger nära gränsen till Ukraina, långt efter mörkret fallit.

Dag tre blev det intressant på riktigt. Då vi närmade oss gränsövergången passerade vi en flera kilometer lång kö av blandat person- och lastbilar. Vår konvoj delades på två täter som gled förbi kön hela vägen fram till gränskontrollen. Väl där blev den ena täten framvinkad, medan vi i den andra täten ombads köra in på en grusplan och vänta. De som gjort samma resa tidigare vittnade om att det inte finns någon tydlig struktur för hur den polska gränskontrollen agerar – tiden man tvingas vänta tycks slumpmässig och bero på dagsform hos personalen. Väntan gav oss i alla fall chansen att observera vår omgivning. Från lastbilschaufförer som sover i sina hytter i dagar innan de får passera till unga, estetiskt optimerade kvinnor i Mercedes S-klass och Porsche Cayenne med ukrainska skyltar som vinkades igenom snabbt. Vi började fundera kring oligarker och hur korrupt Ukraina fortfarande skulle kunna vara? Även om vi är medvetna om de stora steg som tagits sedan kriget började.

Den ukrainska gränskontrollen gick, oväntat nog, mycket fortare än på den polska sidan. Exportdokument och pass stämplades i rimlig takt och vi kunde anträda den sista etappen mot Kyiv kring lunchtid. Vi reste i lugn takt genom ett grönskande, vackert land på tydligt underinvesterade vägar. Om det inte varit uppenbart tidigare så påmindes vi om att det återstår en oerhört stor uppgift för landet (och dess vänner!) att inte bara återbygga utan uppgradera infrastrukturen när väl ryssen kastats ut.

I de städer vi körde igenom märktes, även i det relativt säkra västra Ukraina, tydligt att detta är ett land på krigsfot. Kontrollpunkter, roterande soldater i uniform. Men samtidigt många fler exempel på vardaglig normalitet. Lekande barn, bönder som brukade jorden, levande marknader. Tyvärr tog resan sådan tid att vi fick ge upp tankarna på middag i Kyiv. När vi väl kom fram var det mörkt och inte långt till utegångsförbud. Även om vi såg ljus från en del fönster var det påfallande hur mörk denna vackra stad var, likt en blomma som sluter sig på natten för att sträcka ut sina kronblad när ljuset återvänder nästa dag.

I hård konkurrens blev det resans sämsta nattsömn. ”Killmys på spånskiva” var en term som användes. Flyglarmet som ljöd 03:06 gjorde för egen del varken till eller från. Men jag kunde känna in hur denna medvetna terror natt efter natt påverkar alla invånare. Som vanligt sköt luftförsvaret ned allt den här natten. Men att bli väckt varje natt under lång tid kommer förr eller senare att sätta sig på psyket. Att läsa om det ger en basal förståelse, vilket är nog så viktigt för oss alla att plocka upp och agera på. En förkroppsligad upplevelse och närvaro ger dock en helt annan nivå av empati.

På förmiddagen nästa dag var det dags för överlämning av nio bilar till olika delar av ukrainska myndigheter och organisationer. Det bestående minnet blir alla vittnesmål från ukrainare om hur mycket energi de får från svenskt engagemang. Flera pratade om hur glada de är att 97 procent av svenskar stöder deras kamp. Förutom bilen lämnade vi även utrustning till två separata mottagare. En av dem, vi kan kalla honom Andy, blev så glad att han prompt bjöd in oss till sitt eget födelsedagsfirande vid Dnipros strand.

Att hänga med Andy en eftermiddag i solen, träffa hans familj och vänner samt avnjuta en äkta ukrainsk shashlik blev ett riktigt Mastercard-ögonblick – priceless. Med varsin iskall öl i handen diskuterade vi ett framtida befriat Ukraina. De förhoppningar och drömmar som Andy delade med sig av var enormt inspirerande och samtidigt uppfordrande. I en känsla som jag hoppas kunna smitta läsaren med åkte vi därifrån än mer motiverade att hjälpa Ukraina långsiktigt. Nu och i ett framtida helt och befriat land.

Återresan blev helt odramatisk och väsentligt enklare utan ett fordon att deklarera. Det vi bär med oss är den ömsesidiga inspiration vi både känt och förmedlat på plats. Att vi genom konkret hjälp kan inspirera och motivera ukrainare är en god sak och i sig självt skäl nog att fortsätta. Vi har samtidigt goda skäl att inspireras av deras heroiska kamp. I bästa fall ser vi en självförstärkande loop, där deras energi ger oss energi att stärka deras energi. På ett djupare plan är detta en arketypisk strid – en David mot en Goliat, där drönaren är den moderna slungan och stenen ersatt av en 40mm granat. Det finns ingen tvekan om vem som kan och måste vinna.