Våren är här

och vi med den

Saken är biff. Biffen är seg. Segern är vår. Våren är här. Herren är stor och storleken har ingen betydelse. Manusförfattarna till något spex för hundra år sedan må förlåta mig att jag återanvänder dessa rader. De bara rasslar fram som ett episodiskt minne när jag själv eller någon annan yttrar orden våren, är och här. I den ordningen. För visst känns det så. Några dagar med mildväder kan verkligen förändra den lokala världen totalt.

Av någon anledning krävde säkerheten att jag gjorde en iOS-uppdatering. Som bonus fick jag uppleva liquid glass. Rimmade väl med vissa andra vårtecken. Lika skinande och blank blev telefonens skärm som vårvinterns nytinade, glänsande och fuktiga hundskitar. Det som kommer upp i tö ska bara dö. Vi går nu in i rullgrustiden. Jag kan knappt vänta innan lastbilarna med de stora rullborstarna dyker upp ur sina vintergömmor.

Helgen började på bästa matnördiga sätt. 100+ hade försett mig med några hjärtan från gås från en massaker kallad skyddsjakt i Östergötland. Rökta och klara – detta gjordes samtidigt som jag producerade gåsbrösten som användes i min Sallad Mark Carney – kunde jag bara skiva dem tunt och lägga på två skedar. Lite skivad röd chili, ringla lite chipotlemajo och på med finhackad rödlök och persilja. En torr sherry som perfekt komplement.

Lögardagen kunde börjat bättre. Hade förväntat mig att foten, som besvärat mig tidigare under veckan, skulle kamma till sig, falla in i ledet och inte sabotera min destinationslöpning till bastun. Fick väldigt tydlig kommunikation om motsatsen när jag gick ur sängen. Egendiagnosticerade, med hjälp av Per ”Plex” Itysson: plantar fasciit – hälsporre utan sporre. Fyra till sex veckor låg belastning, tåhävningar. Ingen löpning. Kukars kuk!

Det brukar vara en stor skillnad på att löpa eller att ta bilen till bastun. Att missa ansträngningen tenderar att urvattna hela ritualen och lämna mig med en känsla av ofullständighet. Så inte den här gången. Med Mindykaren, Marketinggurun och Gourmanden på annat håll hade Långlöparen bjudit in vännerna Sysslingen och Heavyweight Tocayo. Vems syssling? Intressant nog min egen, vilket i sig är ett bevis för hur litet vårt land är.

Helt nyligen, under den mörka men mysiga tid vi kallar julspurt, bjöd Långlöparen in till glögg. Där samlade han och hustrun såväl gamla som nya vänner och, givetvis, grannar. Efter att ha hälsat och snackat runt ett tag snubblade jag på ett efternamn som provocerade en hel kavalkad av minnen. En tid senare var jag tvungen att efterforska, fick numret och sedermera ett jakande svar på frågan ”Hette din far möjligen Nils?” Min farmor hade låtit honom bo i huset i den lilla västsvenska staden under studierna och min far talade ibland om sin duktige kusin.

Med några grader plus i luften och ännu färre i vattnet blev badets chockverkan, kombinerad med illusionen av värme när man kom upp, ännu bättre än vanligt. Vindstilla. Det kändes som om man skulle kunna sitta ute och djupandas hur länge som helst. Kontemplerade gubbakroppen, entropins obevekliga kraft och den satans foten. Plantar fasciit…gör detta mig till en planetär fascist? Jaha, Sysslingen bor i ett område där vänner till oss bott förut. Jodå, deras barn hade gått i samma klass.

Verkligen festligt att på senare år ha begåvats med en syssling – en rimligt nära släkting – vilket ger oss båda potentialen att hålla minnet av denna del av släkten levande. Utan att det känns tvingande på något sätt. Skada, att ingen av oss kan muntra upp en gammal förälder med ”fyndet”. Längre fram under våren ska vi jämföra noteringar över lunch, men kan redan konstatera att vi gjorde Vasaloppet som 50-åringar.

Första söndagen i mars. Ett heligt (variabelt) datum i många kalendrar. Dalarna tillhör mytbildningen om ursprungs-Sverige. Vasaloppet ännu mer konkret så. Alldeles nyligen problematiserat i SvD utifrån något slags klassperspektiv. Vad ska man annars förvänta sig av en förment borgerlig tidning? Jag vet, de är i första hand kommersiella och vad kan vara ett bättre click bait än något flängigt marxistiskt i tidningen? Personligen tror jag ändå de gör fel kalkyl i balansen mellan långsiktigt förtroende i målgruppen och kortsiktig annonsgenerering.

Myten är i mina ögon väl värd att köpa in i. Det är en unik utmaning. 90 kilometer är inget att fnysa åt. Som sagt, jag har stått där själv. Intressant nog faller flera trådar samman här. Kvällen innan bastun hade Långlöparen, Sysslingen och Heavyweight Tocayo ätit middag tillsammans och kommit överens om att köra Vasaloppet 2027. ”Vinet som talade?” var min reaktion, vilken Långlöparen i någon mån kunde bekräfta. Men tanken levde uppenbarligen fortfarande, i vinterbadets kranka blekhet.

Vasaloppet präglade även min söndag, fast mer här och nu. När nu en i ätteläggen valt att köra måste man ju vara med och heja. Utan stress satte jag iväg mot Mora ungefär samtidigt som loppet startade. Med lite tur kanske jag skulle få chansen att se eliten komma i mål. Att döma av Radiosportens rapportering skulle det gå vägen. Snöfall och mildväder gav loppet en relativt långsam karaktär med en estimerad måltid kring fyra och en halv timme.

Dalarna, Sveriges vagga, har ett lite tudelat rykte. Lite enligt samma geografiska uppdelning som Italien, med den södra delen sedd som ful-Dalarna och den norra som fin-Dalarna. Mycket riktigt, nästan direkt efter Borlänge när man kommer in i Gagnef märks skillnaden. Jag möttes av ett magnifikt vinterlandskap, vitt överallt. Svepande åkrar i mjuka kullar, faluröda stugor och härbren. Leende knallblonda, blåögda människor som stod och heilade längs vägarna. Gourmanden greppade direkt och vrålade av skratt när vi talades vid.

Blev själv lite full i skratt när Sportradion intervjuade någon som brutit tidigt och torrt konstaterade: ”Det ska vara roligt att åka skidor. Och det här var fan inte roligt.” Detta tog mig omedelbart tillbaka till min egen resa i spåret. Inga spår. Rörelse i sidled lika mycket som framåt. Ett enastående helvete. Synd att inte den intervjuade personen hade en lika trofast och stark stridsparskamrat som jag hade i Ålänningen.

En rökpelare syntes plötsligt bortom trädtopparna. En fabrik? Någon som bränner ris? Fin-Dalarnas krematorieugn i arbete? När jag kom runt ett krön insåg jag att röken steg från själva vägen. Blåljus, räddningstjänst, en kö som bygger på. Det måste ha hänt helt nyss, jag var kanske femte bil fram som blev stoppad. Människorna i gult arbetade snabbt och effektivt, men det tog ändå en halvtimme innan vi växelvis släpptes förbi. När jag väl kom fram till Mora och såg elitmotionärer knalla till fots från målområden kändes det som att jag hade missat festen.

Så hur gick det för sonen? Jo vars, med jämförbara förutsättningar (sämsta startgrupp, snöfall och obefintliga spår) slog han farsgubben med en och en halv timme. Trots tidskrävande omsorger om flera kamrater, på olika vis. Vilket gäng de var, för övrigt. Hero generation! Det enda som saknades under en varierad och händelserik helg var att få se de fem planeter som ställt upp sig på rad och som, enligt uppgift, kunde ses med blotta ögat. Ett solitt molntäcke tog hand om den saken. Vem bryr sig – jag är ju en planetär fascist.