Vergangenheitsbewältigung

Att tvätta sin byk och se framåt

I en tid av grasserande sär skrivningar (ja, särskrivningar får ofta en lite sär karaktär) är det befriande med långa, sammansatta ord. Eurovisionsschlagerfestivalen är en svensk klassiker. Tjugonio bokstäver, där man egentligen smällt ihop tre relativt långa ord. Tyskarnas Vergangenheitsbewältigung är inte mycket sämre. Vergangenheit betyder förflutenhet eller, mer vardagligt, det förflutna. Bewältigung är mer mångbottnat. Att klara av något, hantering, att ta itu med något eller en lösning.

Kombinationen beskriver mer specifikt Tysklands och tyskarnas hantering av ansvaret för de brott som begicks under Tredje Riket. Den kollektiva skuld man tog på sig, den beslutsamma politiska och moraliska uppgift man anammade för att bygga en fredlig framtid. Detta har genomsyrat hela samhället, litteraturen och kulturen, fram till våra dagar. Wikipedia-artikeln som beskriver fenomenet finns på 17 språk, bland annat finska men, intressant nog, inte svenska.

Konceptet blir intressant när man funderar på en framtid där Ukraina har vunnit, i något slags bredare mening. Det hjälper oss kanske också att definiera vad som egentligen menas med att vinna. Vilka är de nödvändiga kriterierna för att Ukraina skall kunna gå in i framtiden med säkerhet, frihet och förmåga att styra sitt eget öde?

Kan vi lära oss något från efterbörden av andra världskriget, då det totalitära Tyskland förvandlades till en fredlig, någorlunda mysig, central stat i Europa? Vad skulle krävas för att Ryssland ska göra en liknande resa? Jag vet, allt är annorlunda nu. Men finner ändå att en historisk jämförelse kan vara användbar. Därtill (tyvärr) ytterligt skrämmande.

För det första förlorade Tyskland andra världskriget grundligt. Landet smulades sönder, ockuperades och delades upp. Vergangenheitsbewältigung handlar inte enbart om att hantera skulden för alla de brott mot mänskligheten som begicks. I lika hög grad tvingades tyskarna att hantera den kognitiva dissonansen av att ha torskat så grovt. Ingen tror väl att något liknande kommer att hända Ryssland – ingen har ens andats om en sådan ambition. Fast Trump skrev ju något om att Ukraina kunde ”ta mer”…

För att klara av en sådan mental omsvängning som Tyskland gjorde efter WWII är det troligen lättare om man får lite ”hjälp” från en ockupationsmakt. ”Det vore ju bra om ni…” Med det sagt, men kan inte tvinga någon att göra våld på sin natur och tänka helt annorlunda. Och dessutom tro helhjärtat på det. Frön till förändring gror olika bra beroende på vilken jord de landar i.

Dessa frön av bekännelse, skuld och försoning via erkännande av sina synder landade i utmärkt protestantisk och katolsk mylla. Inte så att de religiösa institutionerna var nyckelspelare i processen – de hade snarast ett särskilt antisemitiskt dåligt samvete att hantera – utan populationen var djupt påverkad av dessa etiska principer och värderingar. Utöver detta hade Tyskland, tillsammans med större delen av resten av Västeuropa, under århundraden marinerats i WEIRD. Individuellt ansvar, individuella möjligheter, individuell agens.

Som jag förstår det var många snarast förbluffade hur Tyskland, Europas kulturella centrum, kunde välja den auktoritära väg de tog i början av 1930-talet. Självklart var dessa kulturella och etiska traditioner en stor tillgång när man hade att hantera det smutsiga som hänt och gjorts. Upplysningens kärnvärden förnuft, humanism och mänskliga rättigheter var inte helt bortglömda och blev verktyg för att forma de institutioner som drev på Vergangenheitsbewältigung.

Just där har vi det andra stora hindret för en lika stor självrannsakan i Ryssland vid ett avslut för kriget, oavsett hur det kommer att te sig. I alla scenarier från en orättfärdig vapenvila till ett totalt återagande av allt ockuperat territorium kommer ingen makthavare i Ryssland att visa halsen och erkänna fel för att så sätt bli förlöst och förlåten. Det finns ingen tradition av offentlig avbön. Visar du halsen i Ryssland får du den avskuren.

Därtill tenderar den ortodoxa traditionen att premiera lidande offer samt uppoffrande hjältar. En sådan ironi att kommunismens offerliturgi kan leta sina rötter i ortodoxa kyrkan. En sådan, mycket större ironi i att en förment demokratisk västerländsk vänster kan leta rötterna till sin egen offerkult i auktoritär socialism och kommunism. Fokus i den ortodoxa läran ligger också på andligt helande inom kyrkan, inte på rationell kritik, publikt ansvarstagande eller ansvarsutkrävande.

De krafter som format Väst – allt från Karl den stores utplånande av kusingifte och klanvälden till pestens härjningar som tvingade jordägare ge arbetare bättre villkor – var frånvarande i Öst. Rörelsen mot modern demokrati hade börjat i England på 1300-talet. 500 år senare sågs vissa människor som andra människors egendom, likt en oxe eller en vagn, i Ryssland. Dessa underliggande, civilisatoriska skillnader mellan ett Tyskland och ett Ryssland gör en så positiv och effektiv process som Vergangenheitsbewältigung ytterst osannolik för ryskt hänseende.

Den hoppfulle som tvivlar på så är fallet kan med fördel studera vad som hände efter Sovjetunionens fall (en fullständig förlust, om något). Där fanns kanske en viss rörelse mot Väst, tendenser till att ompröva historien. Så kom motreaktionen i form av en Putin, som tagit landet/civilisationen tillbaka på banan, ned i bekanta hjulspår. En stackars zapadnik har ingen lätt uppgift att baxa hela den ryska kulturella bakvagnen in i framtiden.

Allt fokus tenderar idag att hamna på Putin, vilket på ett sätt är naturligt då han konsoliderat mycket makt till sig själv. Min poäng är att den ryske ledaren simmar i ett civilisatoriskt vatten. Med all sin individuella agens spelar han på detta kulturella instrument och förstärker det så gott han kan. Allt i en rekursiv process som föder sig själv. Civilisationen skulle dock inte försvinna eller förändras i grunden bara för att han försvann.

Inte för att det är omöjligt för människor och samhällen att förändras. Ukraina självt visar ju att det är möjligt. Det är ju detta som är själva upprinnelsen till konflikten. Man visar en tydlig vilja att anamma en mer västlig kultur, särskilt i yngre generationer. Den kulturella smältdegel som är Ukraina har ben i båda lägren och tiltar nu över i en europeisk riktning. Samtidigt pågår en medveten omformulering av historien, där man lyfter fram skandinaviskt och centraleuropeiskt historiskt inflytande.

Nu har inte civilisationer eller samhällssystem på övergripande nivå någon egen vilja, men låt oss ändå tillskriva dem detta och jämföra hur de ”säljer in sig” mot den ukrainska befolkningen. Medan den västerländska kulturen för det mesta bara ”är” och leder via exempel, har den sovjetisk/ryska civilisationen i omgångar försökt tukta och utradera ukrainarna. Massvält, deporteringar och etnisk rensning. Är inte den västerländska civilisationen överlägset bättre, så säg?

Till vår civilisation hör öppenhet, pluralism, transparens och tolerans. Var och en av dessa positiva framgångsfaktorer går, för den illvillige, att vända mot oss själva. En av alla paradoxer är att vi för att bevara vår tolerans måste vi vara intoleranta mot de intoleranta som försöker förgöra oss inifrån. Till vår kultur hör också sunt ifrågasättande och självkritik – den vetenskapliga modellen, änna. Detta kräver att man lyckas skilja på sak och person, något som vi till mans finner utmanande från tid till annan.

En slarvig självkritik leder till självförakt och oikofobi. 18- och 1900-talens koloniseringar lyfts gärna fram som exempel på västerländsk arvsynd. Visst begicks brott, visst fanns girighet och rovdrift, men det fanns samtidigt en god (om än paternalistisk) vilja att hjälpa till. Humanismen, människans universella rättigheter, gick hand i hand med koloniseringen och kan till och med ses som en drivande kraft. Varför kan vi inte applicera en vettig Vergangenheitsbewältingung och se båda sidor? Varför kan vi inte se hur starkt det var av vår civilisation att inse våra misstag; att ha kapaciteten och viljan till förändring?

Självföraktet kan till och med användas som social status och dygdsignalering. På en jaktmiddag för en tid sedan diskuterades kriget i Ukraina och någon yttrade hur synd det är om ryssar som lever i exil i Dubai. Säkerligen baserat på personliga vänskaper och kanske på det sättet förklarbart, men trots det en absurditet. Hetsig diskussion följde, varpå en av deltagarna med myndig stämma (och slutna ögon) deklarerade att ”Väst har begått så många brott, vi har ingen rätt att sätta oss till doms över någon”.

Denna infernaliska oikofobi som stundom används för att placera sig lite von oben, att kliva upp i ett moraliskt jakttorn med ett protestantiskt kulfång runt omkring. ”Vi är alla syndare”. Men jag, vars fisar luktar bättre, har, nu när jag yttrat det, mindre skuld i det än ni. Inget kunde vara mindre falskt. Vi (Väst) har all anledning och moralisk rätt att ställa samma krav på andra som vi har på oss själva. Allt annat vore hyckleri och moraliskt förkastlig användning av dubbla måttstockar.

Människan är felbar och alla begår misstag. Alla (psykopater undantagna) är själviska och prosociala samtidigt. Med ekonomisk och teknisk utveckling tenderar misstag att bli större och värre med tiden. Vår adaptiva civilisation har en enastående kapacitet att ta till oss ny information, kurskorrigera, förändra, förbättra. Så länge vi inte fastnar i en oikofobisk loop av självföraktande navelskådning.

Vi skall vara dubbelt, nej trippelt tacksamma till Ukraina och ukrainarna. Deras kamp är synnerligen rättfärdig, självklart ska de som vilken annan stat* och nation få välja sin egen väg. Samtidigt som de strider för sig själva utgör de ett bålverk mot den blodtörstiga och aggressiva björnen. Så att vi själva slipper offra våra söner. Som far får jag en klump i magen av att skriva detta. Men det är kalla, bittra fakta.

Därutöver är de en superb motkraft till det självförakt vi kallar oikofobi. Ukrainarna är idag på många sätt de bästa européerna. Vi borde ta till oss deras entusiasm för västerländska värderingar och inse att vi inte är så dåliga som vi ibland leds att tro. Förstår vi den fulla vidden av denna civilisatoriska kamp borde vi kunna hitta något slags Vergangenheitsbewältigung som hjälper oss befria oss själva från de senaste decenniernas mentala bojor. Som ger oss tillbaka ett välförtjänt självförtroende som kultur och civilisation.

Som en sista bajsmacka till läsaren ber jag dig fundera över om vi någonsin kommer att få se någon Vergangenheitsbewältigung från islamister. Iran – ”I” i CRINK – har fått sig käftsmäll på käftsmäll av Israel. Samtidigt har deras proxies inte bara utfört den värsta pogromen sedan andra världskriget, utan även orsakat ett enormt lidande i civilbefolkningen såväl hemma som på flera andra platser i regionen. Är det någon ayatollah som känner sig manad att ompröva sina ståndpunkter, be världen om ursäkt, lova bättring och anträda en väg mot folkstyre och frihet?

* med detta menar jag givetvis entiteter som uppfyller gängse folkrättsliga kriterier för att kunna kallas som stat, inte terroristregimer som inte ens har kontroll över sina territorier, än mindre har någon annan folkrättslig legitimitet