Herr Professor Doktor Doktor

”Därför är jag väldigt glad att det är du, och inte jag, som disputerar idag.”

“Blir du lönsam, lille vän?” av Peter Tillberg

Tyskarna är av hävd väldigt kinkiga med sina titlar. Det jobbas fortfarande med Bäste Herr Efternamn snarare än Hej Förnamn. En del av mig gillar att de håller i traditioner, men jag har ändå inte kunnat låta bli att take the piss vid första bästa givna tillfälle. Berlins lokaltrafik-app är ett bra exempel. Där har jag tagit mig rätten att betitla mig Herr Professor Doktor Doktor Palster Nacka.

Som kanske framgått i tidigare skrifter, inte minst denna, är jag en praktiker i det privata näringslivet och ingen akademiker. Som många andra i min generation var min enda beröring med akademin att skaffa den där stämpeln i pannan, för att sedan ge mig ut för att tjäna Mammon. I många andra yrken, framför allt inom naturvetenskapen, är det mer naturligt att hålla en fot kvar, eller åtminstone att hålla någon sorts kontakt med akademin även när man börjar arbeta praktiskt.

Detta var inget jag funderat mycket över innan jag blev inbjuden till en disputation i biologi i januari 2003. Inget att tveka över, då det var en av mina äldsta och bästa vänner som skulle försvara sin avhandling. Nyligen kraschlandade från Kalifornien var kaoset för stort för att vi skulle kunna åka båda två. Undertecknad, en sällan utsövd småbarnsfar, fullt upptagen dagtid att försöka återetablera mig i hemlandet, fick frikort en helg för att delta i en disputation vid SLU.

Ingen kan säga det var självklart att Biologen och jag skulle bli vänner. Särskilt inte som han oprovocerat gav mig en fet smäll första gången vi stötte på varandra. Mitt första Jesus-ögonblick, kanske? För en biolog som valt forskning som arbete är akademin vardag, själva vattnet man simmar i. Att skriva artiklar är sättet på vilket man tar sig framåt och – bokstavligen – gör sig ett namn. En doktorsavhandling är bara en, men ack så viktig, milstolpe. Sådana saker satt praktikern och mediterade över på planet upp till Umeå.

Utan några egentliga förväntningar var det spännande att uppleva formalian och spelet mellan opponent och den som skulle försvara sin avhandling. Biologen doktorerade om populationsekologi för ett svenskt rovdjur. Det finns uppenbarligen fyra framträdande faktorer som avgör en populationsstorlek inom ett givet område – invandring, reproduktion, dödlighet (framför allt bland unga djur) samt utvandring. I avhandlingen hade Biologen behandlat reproduktion, överlevnad och spridning, men utelämnat all diskussion om invandring. Detta var, på ett personligt plan, otypiskt för vederbörande. Särskilt om vi skulle se längre tillbaka i tiden.

Till Biologens lättnad (när vi pratade efteråt) utelämnade jag att skämta om detta i mitt tal på festen efter disputationen. Istället höll jag ett kort tal där jag reflekterade kring just skillnaden mellan biologer och ekonomer. För de förstnämnda är det inte bara naturligt utan rent nödvändigt att gå den här vägen. För en ekonom, anförde jag, var det i princip professionellt självmord att doktorera, då man därmed visade att man var kommersiellt oduglig.

Följaktligen blev min punch line att jag därför var väldigt glad att det var han, och inte jag, som disputerade idag. Till allmänt vrål av skratt. Jag vandrade tillbaka till min plats, riktigt nöjd med min insats. Ända tills jag insåg att det två stolar bort, bortom min bordsdam, satt en ekonomie doktor och såg rätt sur ut. Denna pinsamhet till trots blev det en fantastiskt kul fest.

Inte långt därefter blev vi inbjudna till ännu en disputationsfest. Ämnet låg så långt ifrån biologi man kan komma – häxeri i Dalarna på 1800-talet. Ämne historia, med tydliga sociologiska och psykologiska vinklar. Jag minns att jag var, om inte skeptisk, så i alla fall undrande. Liknar historikerns incitament att doktorera ekonomens eller biologens? Vi pratar ändå om cirka fem år (eller mer!) av ens liv, med ganska knaper ersättning.

Gissar att historikerns tillvaro och karriärmöjligheter mer liknar biologens än ekonomens, trots att både ekonomi och historia är humaniora (och därmed, i någon mening, kvasivetenskap). Här bortser jag ju helt från allt som rör personligt intresse till förkovran och tittar på saker som status, plattform, karriär och möjligheter till utkomst. Medan ekonomer och, intressant nog, ingenjörer oftast landar i det privata näringslivet så finns både historikers och biologers framtida yrkesliv ofta inom offentlig sektor.

Jag kan nog tidigare ha haft en naiv bild av skälen att doktorera. Naturvetenskapen, där man studerar den objektiva verkligheten och det fortfarande finns många hål av okunskap, där är en forskningskarriär naturlig, logisk och till nytta för samhället. Humaniora, inte minst ekonomi, är ingen riktig vetenskap och ska inte låtsas vara det. Filosofi må vara ett undantag, det finns fortfarande många hål av okunskap om hur vi tänker på att tänka. I övrigt räcker det och blir över med en kandidatexamen inom humaniora. Sedan lär man sig det mesta man behöver veta på jobbet, genom att tänka på fötterna.

Med linsen kalibrerad på incitament och karriär finns det ingen naturlig vattendelare mellan STEM och social sciences. Det blir mer en fråga om man är efterfrågad i det privata näringslivet eller inte. Utanför denna sfär, i olika delar av det offentliga, finns annorlunda institutionella imperativ. Intressant nog finns synergier mellan vad som för länge sedan betecknades den närande sektorn och den tärande dito. Privat sektor skapar ett mervärde och en skattebas, med vilken offentlig sektor kan finansiera viktig forskning inom till exempel fysik, medicin, matematik med flera framtida värdeskapande fält.

En hårt minarkistisk invändning är givetvis att denna finansiering av viktig forskning mycket väl skulle kunna ske inom den privata sektorn, men det är ett ämne för en annan, helt egen text. Troligen skulle detta vara ett område som skulle få till och med Javier Milei att lägga pannan i djupa veck. Hur balanserar man allmänna och privata intressen över riktigt långa tidsperioder? Särskilt i vår kultur, sedan länge präglad av en stor offentlig sektor, blir en mer relevant fråga snarare hur offentligheten bör prioritera de skattemedel man får in och som skall vigas åt akademin?

Under funderingarna kring utbildningars lönsamhet, attraktionskraften i att doktorera och så vidare kom jag att tänka på Peter Tillbergs målning Blir du lönsam, lille vän? från 1972. Tavlans fotorealistiska ovanifrånperspektiv var ett inlägg i samhällsdebatten, uppenbart kritisk till dåtidens utbildningsmetoder. Den skulle lika gärna vara ett inlägg i samhällsdebatten idag, fast på ett annat, säkerligen icke avsett sätt – notera den etniskt homogena klassen. Såg flickan som tittar ut genom fönstret vad som skulle komma?

Om jag fick råda skulle jag prioritera doktorerande fysiker framför historiker. Även om jag mycket väl förstår att de sistnämnda behövs. Dessutom var avhandlingen om häxorna i Gagnef inte bara lättillgänglig och spännande läsning, den har något viktigt att säga om oss människor. Fake news är inget nytt. Fenomenet uppstod inte med Facebook och X. Människan är, som den som läst sin Harari vet, det historieberättande djuret och har förmågan att skapa intersubjektiva verkligheter.

Två saker sticker ut kring detta sena utbrott av häxeri. Dels att det uppstod bottom up snarare än uppifrån och ned via någon särskilt fanatisk predikant. Dels den miljö och kultur det uppstod i. En lokal, starkt kyrklig miljö som var uppfylld av idén om det oskuldsfulla barnet. Vilken nivå av kognitiv dissonans när unga flickor börjar bära vittnesbörd om nattliga besök av Satan. Vem som än förde med sig häx-memen in i denna fruktbara miljö skapade maximal avkastning.

2006 kom en ny inbjudan till en disputation, denna inom den hårda kärnan av naturvetenskapen – medicin. Närmare bestämt hjärtmedicin. Utvecklingen går uppenbarligen framåt, en pacemaker i taget. Något som i alla fall antyds av avhandlingens fokus på dual användning i flera olika situationer. Minns starkt hur jag satt omgiven av hjärtläkare vid mitt bord. Framförde tesen att jag troligen snarare är en cancer-person än någon som kommer dö av hjärtproblem. Så vi skulle förmodligen inte komma att ses i framtiden. ”De flesta cancerpatienter utvecklar även hjärtproblem, så där har vi dig i alla fall!” Touché, änna. Bäst av allt var ändå att få se Callebass spela på sin egen disputationsfest.

Sedan dröjde det ända till 2017 innan det var dags för någon i bekantskapskretsen att begå sitt akademiska eldprov. Biologens dåvarande sambo. Återigen svenska rovdjur, nu en studie av interaktionen mellan två av dem. SLU allt tightare knutet till Uppsala universitet, men disputationen och festen ändå i en annan del av Köping. Ett stort komplex på en åker, söder om stan. Som på alla tidigare disputationer en riktigt bra fest, där centralfiguren unisont hyllas under en riktigt god stämning.

Så närmar vi oss nutid och den händelse som sporrade mig att skriva den här texten. Kusinen som länge arbetat på sin avhandling – ibland mer intensivt, ibland mindre – var nu redo att ta sitt akademiska kliv uppåt. Vad som i många fall tar fyra till fem år hade hon jonglerat på deltid, med sina patienter och sin familj i främsta rummet. Därav att det tog närmare 15 år från start till mål i hennes fall.

Eftersom det rörde sig om medicin, närmare bestämt ortopedi, förflyttar vi oss från åkern rakt in till universitetshuset i centrala Uppsala. Som många känner till är detta platsen för devisen ”Tänka fritt är stort men tänka rätt är större”. En rak, måhända naiv tolkning är att vi i vår kollektivistiska kultur inte rätt värderar tanke-, åsikt- och yttrandefriheterna. Thomas Thorild verkar dock snarast ha värderat friheten högre än laglydigheten, vilket måste ha varit en knepig position med Gustaf III närvarande vid disputationen.

Släktingen från Texas retade sig i alla fall på devisen när han arbetade i Uppsala på 1970-talet. Det är alltför lätt att hålla med, vilket är värt att hålla i minnet då saker tas ur sina sammanhang. Den här gången retade han sig på att opponenten aldrig ville sluta prata. Jag kunde hålla med även på denna punkt, när klockan tickade på och examinatorerna inte ens fått börja ställa sina frågor. Trots att kusinen yttrat viss oro, särskilt kring en av examinatorerna, ställde de dock inte särskilt många frågor. Det blev få, men oerhört precisa sådana! Som laserstrålar rakt på de mest känsliga (svagare?) delarna av avhandlingen. I sanning imponerande.

Uppenbarligen är Uppsala universitetshus något slags fuskbygge, då stengolvet enligt uppgift inte tål vätska. Uppenbarligen tål inte jag heller vätska, då jag slog en ordentlig rova på väg ned till Domtrappkällaren för en sen lunch. Efter ett par timmars vila kom så höjdpunkten: disputationsfest i Rikssalen på Uppsala slott. Det kändes som ett privilegium att bara ta in lokalen och känna traditionens tyngd. Kusinen hade anammat en attityd av spare no expense och om livet är en tävling (var ärlig mot dig själv, visst är det så? Lite i alla fall?) så kan inget toppa den festen.

Även om jag aldrig strävat efter någon högre akademisk utbildning själv känns det roligt att finnas i ett sammanhang där släktingar och vänner gör denna typ av extra ansträngning. Det gnuggar av sig och förhöjer även mitt intellektuella liv. Det sätter en standard att sträva ännu hårdare inom mitt eget fält. Kanske är att starta bolag och driva en verksamhet (istället för att förbli en tjänsteman) ett slags gatans doktorsavhandling? Särskilt om gatan är Wall Street?